De sista ljuva åren har inget med dansbandslåten att göra. Som usel vaktmästare med höjdskräck infiltrerar detektiv Dylan Dog ett suspekt äldreboende där seniorerna blir ovanligt gamla. Frågan är om pensionärerna är helt mänskliga? När de sköna (och i något fall griniga) gamlingarna hastigt börjar trilla av pinn är det upp till Dylan att reda ut vad eller vem som orsakar dödsfallen. Till sin hjälp har han en attraktiv läkare och en inkompetent lokalpolis. Slutet är minst lika briljant som det i Dylan-albumet Avgrunden. Och den luriga vägen dit är mysig skräckläsning med många förvirrande teorier om vad som är i görningen. Ett visst Agatha Christie-stuk över denna intelligenta berättelse. Full pott!
5 löständer av 5 möjliga /Johan Karlsson
Efter att precis ha läst tunga Mater Morbi känns Dylan Dog-albumet Vila i frid som en bagatell. Från lidandets träd till en spökande jycke blir lite väl tvära kast. Dylan Dog utreder varför ett tonårigt spöke som funnit frid inte går vidare till den andra sidan. Ett lastgammalt medium vid namn Madame Trelkovski dyker upp som lyckad bifigur. Däremot är jag inte lika förtjust i spökets tonårskompisar och den Dylan Dog-dyrkan som förekommer med affischer och grejer. Spänningen och stämningen kunde ha varit bättre, men äventyret är i alla fall läsvärt.
2½ uppretade jyckar av 5 möjliga /Johan Karlsson
London-detektiven med fem och ett halvt sinne, Dylan Dog, undersöker i vanlig ordning brutala dödsfall med övernaturliga inslag. Den här gången har morden någon slags koppling till en flygande antik rakkniv, ett strypande retrohalsband och en läskig gammal docka. Och skumma fiskar är en viktig (men flummig) ledtråd i sammanhanget.
Den som balanserar de mordiska inslagen i berättelsen är Dogs förolämpande assistent - lustigkurren Groucho. Den mannen lättar upp stämningen på andras bekostnad. Ett absurt inslag som höjer underhållningsvärdet.
Dylan Dog - Avgrunden gör sig helt klart bra i svartvitt. Skuggbildernas skärpa skapar en alldeles särskild skräckstämning. Exempelvis skildras dockans livlösa ögon elegant. Manuset är genomtänkt och den tragiska upplösningen på mysteriet är riktigt clever!
Pidde Anderssons bonusartikel i slutet av utgåvan är mycket intressant. Den avhandlar seriealbumets filmiska inslag och tänkbara filmreferenser. Dylan Dog - Avgrunden (1996) för bland annat tankarna till James Camerons undervattensrulle The Abyss (1989).
Till sist vill jag lyfta fram en asrolig replik. Citatet kommer från Dylan Dog och är riktat mot en inte särskilt hjälpsam kvinna:
”Hitler brände också böcker, men han var kanske ändå trevligare än vad du är!”
4½ rakknivar av 5 möjliga i betyg anser Johan Karlsson
Det här är mitt första möte med "mardrömsdetektiven" Dylan Dog. Men definitivt inte mitt sista. Konceptet går ut på att London-detektiven Dog tillsammans med kroniskt skämtande sidekicken Groucho tar sig an morbida mordfall där övernaturliga inslag förekommer.
Hjärta av sten består av 96 stämningsfulla sidor i svartvitt av teamet Bruno Enna (manus) och Nicola Mari (bild). Visuellt är det här riktigt lyckat. Den råa teckningsstilen påminner lite om spanske Fantomen-tecknaren Joan Boix.
Storyn: På en brittisk, dimmig kyrkogård mördas folk brutalt när de inte visar respekt mot de döda. Är det verkligen läskiga statyer som utför illdåden? Kan den plågade skulptrisen Violet vara till hjälp för att lösa fallet? Och varför lämnas poetiska strofer på brottsplatsen? Här får Dylan Dog något att bita i.
När en mordisk änglastaty dyker upp i berättelsen går tankarna till Dr Who-avsnitten med "weeping angels", vilket är menat som en fin komplimang. Seriealbumet lyfts upp av skarp och stundtals vitsig dialog. Smidig översättning som flyter på gör inte saken sämre.
Ades Media ger ut de italienska serieromanerna om Dylan Dog på svenska. Och den utgivningen hoppas jag rullar på flitigt om övriga seriealbum håller lika hög kvalitet som Hjärta av sten.
4 statyer av 5 möjliga i betyg tycker Johan Karlsson
